lördag

Två ettårsdagar och en begravning


Det har varit en märklig vecka. Storslagen, om jag ska vara ärlig. Kanske är det för att jag är gravid och extra känslig. Två små liv firade sin första födelsedag denna vecka, min brorsdotter och min väns son.  Jag är så tacksam att de nu finns hos oss, båda dessa barn var så oerhört efterlängtade och föregicks av flera avbrutna graviditeter.

 Igår begravdes en äldre släkting till mig i strålande solsken. Det var en såndär gammaldags begravning ni vet, en sån där hela byn kommer för att visa vördnad. Där sex man bär ut kistan på axlarna för att sedan sänka ner den i graven. En riktig änglagårdbegravning, den vackraste jag varit på. 

Idag ligger jag i sängen och läser peppiga amerikanska böcker om att föda utan rädsla och tänker på LIVET liksom. Och dess förgänglighet. Och dess storslagenhet. Och ödet och hela den grejen.

Gode gud vad jag är glad att jag förstod att det var livet som knackade på min dörr när chad dundrade in för fyra år sedan. Att jag inte agerade på rädsla. Att jag vågade storma tillbaka.
Jag och Chad har känt varandra i fyra år, varit gifta i tre och ett halvt och föräldrar i tre.
Tack gode gud att jag inte lyssnade på mina inre sansade röster som manade mig att "ta det lite lugnt".

2 kommentarer:

  1. Härlig snabbsammanfattning av ert förhållande! Heja att våga ta chanser! <3

    SvaraRadera